Dagarna som varit

Mitt hus jag bor i börjar att kännas som ett spökhus, är så många som har åkt. Tyvärr inte min rumskamrat, hon kommer att lämna Japan efter mig.

I lördags var det hejdåfest i parken på kvällen. Innan det var vi några stycken som åt på tori. Sen när jag och Petrus skulle cykla iväg råkade vi ta en omväg, så vi trampade på i en timme innan vi var framme. Väl framme fick vi reda på att många skulle ut i Kyoto på en all nighter. "Ja!" tänkte jag. Men inte mina vänner. Det hela slutade iallafall med att jag stressade iväg till tåget efter ett par timmar med en bunt människor jag aldrig träffat innan. Vi hamnade på en klubb som jag inte tyckte var så bra, men så är jag ju ganska kräsen med sånt med. Jag träffade lite folk jag känner igen, dansade och spelade biljard.



Söndagen därefter kändes ganska tris, de jag burkar umgås med i huset är inte kvar. Det känns som om jag bara väntar på att få åka hem nu. Är inte alls motiverad till att resa runt. Jag hade ju kunnat åka någonstans nu när det finns så mycket tid, vilket var planen från början, men känner för att spara pengar eftersom jag inte vet om jag kommer att jobba i sommar eller inte. Och så är jag lite trött på sightseeing.

Fast spara pengar är inte det jag har gjort idag. Åkte in till Kyoto en sväng igen, för att köpa presenter att ta med mig hem. Jag är visst inte så bra på att köpa presenter. Varannan grej jag köpte var till mig själv. Jag köpte en yukata till mig, vilket går att använda som morgonrock. Funderade på att köpa en kimono egentligen, men vet inte riktigt när jag skulle vilja använda kimono, även om de är otroligt vackra. Så det fick bli en yukata istället, för den kommer jag att använda.

På tal om kimonos, i lördags var det några vänner som satte på sig kimonos som de hade tänkt at ha på avlutningcermonin som aldrig blev av. Här är när de håller på att göra sig iordning. Kirei desu yo!

Jag köpte även grönt te till mig själv och en liten japansk tekanna. Ville ha en lite större egentligen, men den här hade en så fin färg tycker jag.

Jonas läs inte det här stycket! Det finns en liten butik i Kyoto där ett par gör sin kremik själva som de säljer. Jag älskar den butiken, för allt är så fint där. Och jag kunde inte motså, så jag köpte en skål. Jag har en fetish för skålar och senast igår pratade jonas om att jag borde tänka mig för två gånger innan jag köper en skål, för annars finns det ingen ende på hur många jag skulle kunna köpa. Det samtalet gick ju bra...

Jag köpte en hel del annat med, jag gick bananas i Kyotos shoppingdistrikt. Det viktigaste av allt var nog bältet till min resväska. Skulle vara förargligt om den exploderade på vägen hem. Det har den redan gjort för övrigt...

Jag kommer att sakna all trevlig personla här, som ler hela tiden och är superartiga när man shoppar. Det kommer bli en chock för mig första gången jag måste handla när jag kommer hem, har vant mig vid japansk service nu. Det är precis samma service som jag blev så besvärad av när jag precis hade anlänt till Japan. Något som dock känns skönt att slippa är personal som skriker "irasshaimase (välkommen till våran affär)" med gäll röst. På en av våra favoritrestauranger skriker de när en gäst kommer in, när en gäst lämnar restaurangen, när någon vill beställa, och mest hela tiden. En kompis flickvän som är här och hälsar på för tillfället första kommentar var "what the hell are they screaming for all the time".

På tal om ingenting alls. Om man är för lat för att gå och handla kan det hända att maten tar slut. Det hände mig idag. Det enda som fanns var ris. Mmm, ris till frukost, kände mig som en riktigt japan. Bara det att jag piffade upp mitt ris med lite soja, sjögrsäs och annat som jag inte vet vad det är (men som är gott). Japaner blir faktiskt förolämpade om man heller soja på risen. Här äter man risen som den är, utan något på.

Imorgon ska jag börja packa. Det ska bli intressant.