Japansk artighet

Här i japan är människor väldigt artiga mot varandra och pratar formellt med främlingar. De flesta är väldigt hjälpsamma och de har svårt at säga nej. Som när vi var i Kyoto och två japaner visade oss vägen, det är en del av deras artighet och hjälpsamhet. De kan även ställa frågor av artighet som det är meningen att svara nej på. Som min svenska kompis här blev erbjuden att låna sin speakingpartners lägenhet när hans flickvän kommer och hälsar på. Då är det bra att kunna utläsa om det är ett erbjudande eller bara en artighetsfråga. Det är inte alltid så lätt.

Jag har ingeting emot all artighet. Men jag tycker att det kan vara svårt att veta hur artig jag ska vara och när. Det säkraste måste vara att använda sig av den artiga versionen när man pratar, som att säga "Ohayoo gozaimasu" istället för "Ohayoo" (godmorgon). För övrigt så lär vi oss på språklektionerna att prata på ett formellt sätt som man gör med främlingar, för att alltid vara på den säkra sidan. Men samtidigt som jag inte vill vara oartig vid fel tillfälle, så vill jag inte heller vara överdrivet artig vid fel tillfälle. Jag vill ju gärna åtminstonde låtstas som jag har lite koll. Som i affärer eller på restauranger till exempel, är peronalen väldigt artiga och trevliga. Och det är svårt som svensk (vi säger gärna tack till mycket) att inte säga "tack så mycket" och jag vill gärna vara artig för att visa min uppskattning, speciellt när jag är i ett land där detta är så uppenbart viktigt. Men så sa våran japanska lärare att detta är fel. Som kund behöver du inte säga någonting, för som kund är du så överlägsen personalen. Allt som räcker är en nick och ett leende när du handlar, om du vill visa din tacksamhet på något sätt. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid detta. Och jag känner mig fortfarande en aning förvirrad över hur artig jag ska vara. För jag tänker att det måste vara skillnad på om jag är på en restaurangkedja eller på en liten lokal restaurang där man träffar peronen som lagar maten.

Men denna förvirring gäller inte bara på restauranger och i affärer. Jag går i samma funderingar när jag träffar städerskorna på mornarna. Jag kompenserar mina verbala misstag genom att se glad och trevlig ut.

Nog om detta. För ett par dagar sen skulle jag köpa duchtvål. Och jag glömde bort att jag numera kan läsa endel. Så medan jag funderade på vilken flaska kunde vara duchtvål, tog jag den av märket Lux, för det är tvål hemma tänker jag. Dagen efter när jag stod i duchen kom jag helt plötsligt på att jag kan läsa och tänkte att jag kan passa på att öva på min nya tvålflaska. Först läste jag "suuparicchi shain". Onda aningar smyger sig fram. Sedan står det "shanpoo" klart och tydligt. Det behöver man inte kunna japanska för att förstå vad det betyder. Så nu har jag två nyköpta JÄTTE stora schampoflaskor, men ingen duschtvål. Nu behöver jag i alla fall inte oroa mig för att schampot ska ta slut.

Jag har äntligen blivit frisk! Jag fick fel medicin först, så jag var tvungen att gå till doktorn igen i fredags. Den här gången hade jag en annan japan med mig, och fick åter igen övertyga om att jag inte hade feber. Så helgen blev ganska lugn för mig. I lördags åkte vi till en loppmarkand i Toji, utnaför Kyoto. Loppmarknaden är den 21:a varje månad och är ganska stor. Det var väldigt mysigt för den ligger på ett stort tempelområde. De sålde lite allt möjligt, kimonos (en japansk klädesdräckt), mycket japanskt porslin och tekannor. Det fanns även många matstånd. Söndagen tillbringade jag med att komma ifatt det jag missat i skolan när jag var sjuk.

På min sista lektion idag, Intercultural Communication in Japan, pratade vi om saker vi var oroliga över innan vi åkte hit. Någon nämnde japanska toaletter (hål i marklen toaletter). Detta fick min lärare att minnas och tyvärr delade han med sig av sina minnen som inkluderade: mat, dålig mage, japansk toalett och ett knä som inte går att böja särkilt mycket. Jag tänker inte berätta hela historen, men även om jag skrattade så jag grät (mest av chock tror jag), så har jag fått bilder i mitt huvud av min lärare som jag helst skulle slippa. Efteråt blev han tyst och insåg att detta kanske inte var en historia man delar med sig till sina studenter. Det är lätt att vara efterklok, som man säger.

Imon blir det antagligen bowling. Det var ett tag sen, så det ska bli kul!